Efter att ha lidit av skrivtorka en längre tid så är det nu dags att börja aktivera sig. Våren är en härlig tid för den som älskar att fotografera fåglar och natur. Har typ haft kameran med mig överrallt OM det skulle dyka upp nåt intressant att ta bild av. Mycket intressant har det blivit men skall börja med att skriva om Fölisön som jag besökte nu sist jag var i Helsingfors.

Fölisön är en populär friluftspark som besöks av tiotusentals turister och motionärer varje år. Vi åkte dit med dottern och hennes familj. Dagen var kylig men solen började värma lite och alla smådjur som dök upp värmde hjärtat lite extra.

Man märkte på djuren att dom var vana med människor för dom kom ibland t.o.m mycket nära oss.

Dotterdottern tyckte också det var roligt att springa runt och klättra upp för klippor.

Absolut ett ställe jag skulle kunna besöka på nytt. Här fanns också ett friluftsmuseum och gamla kyrkobåtar, men som vanligt hade man ett objektiv med som inte anpassade sig till att ta bilder av allt.

Kan tänka mig hur mysigt det är här på sommaren. Blir nog att ta en ny runda hit och fast tillbringa hela dagen här med matsäck och kameran förstås.

Igår infann sig stor sorg hos min syster och hennes familj och även hos oss andra som hade lyckan av att få lära känna Rambo. Rambo var min syster Joannas hund, en blandning av alla möjliga kamphundar men var den snällaste av hundar. Efter ett par veckor av undersökningar och smärtmediciner skulle dom prova med operation för att få honom iskick men hur vi än hoppades att det skulle hjälpa så var buken så full med tumörer så det var dags för Rambo att flytta över till ”andra sidan”. I såna här tillfällen önskar jag att man hade skrivandets gåva så att man skulle kunna klä sina tankar i ord, för denhär hunden var så speciell så skulle ha velat kunna beskriva på vilket sätt.

Jag minns första gången Rambo kom buffandes emot mig när jag kom till Åland, blev nog lite darrig i knäna p.g.a hans storlek, men efter att vi hälsat blev det kärlek direkt. Rambo höll mig och Joanna alltid sällskap när vi låg och solade hos våra föräldrar. Han låg snällt bredvid oss fast han hatade alla småkryp som gick på honom. Jag och Joanna har haft många hysteriska skrattanfall p.g.a Rambo. Även på senare år när jag bott hos Joannas, när jag varit på Åland, så har jag och Rambo stigit upp lite tidigare och varit och bongat fåglar och ekorrar, han gick bredvid en och kollade upp i samma träd som jag.

Rambo var speciellt stolt när han fick sitta i baksätet på bilen, han satt med nosen i vädret och såg ut som världens lyckligaste hund när han tittade ut genom fönstret. Också när han fick sitta i soffan fanns det ingen gräns för hans stolta min. Att kolla på hockey med husse Andreas gjorde att manshormonet flödade i vardagsrummet. Synd att jag inte har bilder på dessa händelser för dom var helt otroliga.

Rambo var mycket förtjust i andra djur. När kattungen Lissmiss kom till huset tog Rambo hand om henne direkt. Dom blev också bästa vännerna, tvättade varandra och sov tillsammans.

Men mest har nog Rambo betytt för Joanna som har haft det kämpigt med hälsan i några år. Hur tungt hon än har haft det så har Rambo alltid varit vid hennes sida, i vått och torrt. Det kommer att vara tårar och skratt från goda minnen av Rambo som fyller det det Silfverska huset i en lång tid framåt. När jag nästa gång hälsar på hos Joanna så kommer det att vara så tomt och sorligt när inte Rambo kommer emot en längre, med sitt härliga buffande och leende…jodå han log faktiskt. Vila i frid Rambo, du kommer att vara så otroligt saknad >